FRÅN ARKIVET - om smärta.

Det där med kärlek har jag aldrig förstått mig på. Ett tag ville jag bli en del av den. Jag öppnade mina armar för det magiska ordet alla talar om, kärlek. Mina vänner sa, att jag en gång längre fram skulle finna det vackra i ordet, det ville jag tro på, det vågade jag tro på. Han fick mig att känna igen! Jag släppte alla tankar kring hur jag tidigare blivit sårad. Så krossad då jag knappt kunde stå på benen. Dock fick jag vara med om ännu ett nederlag. Allting blev, precis som för

Kärlek är ett ord av smärta för mig. En rysning när min ryggrad. Den sprider sig längs med nerverna uti min kropp, följer blodflödet i mina vener och fortsätter mot hjärtat. Där stannar det upp och bildar en klump av torkat blod. Jag klär av mig, inför dig jag blottar min hud, min själ. Blott naken jag är inför dig, inför dina ord och tankar. De slår mig hårt i bakhuvudet. Du dödar mig sakta, tydliga tecken på svaghet träder fram.

Blodtillförseln stryps åt och luften går inte längre genom mina lungor. Jag tappar andan, om och om igen, du gör ont likt astman i mitt bröst. Andningen tystnar, det är ett faktum att du gjort mig svag. Hjärtat pumpar allt fortare. De sista dropparna i min kropp förseglar sig hårt som torkade rester i mina vener.

En gång smetade du in mig med ord, vackra ord, gjorda utav drömmar, gjorda för en drömmare. Du visste hur du skulle bära dig åt för att få mig på fall. Du band mig hårt, höll mig nära, jag var fast i dina ögon. Värmen du utstrålade var bara en hån mot mitt hjärta, orden du sa var förgäves, du menade ändå ingenting mer än att utnyttja mig, min kropp och framförallt min själ. Du stal en del av mig, där är det ännu ett stort tomrum, ett hål att fylla ut, dagar jag får vänta tills läkandeprocessen är mig tätt inpå, de är långa. Det kommer ske i sinom tid. Inga ord skulle längre klämmas ihjäl av dig, framför mig. Dina händer skulle aldrig mer vandra längs min kropp, dina tankar aldrig flå min själ och dina ögon aldrig bränna de mina.

Du slet mig i tusen bitar, med en söndertrasad själ och blåmärken till synes bara inuti, visste jag såväl att allt nu var ett avslutat kapitel. Vi är historia.