Den ensammaste flickan i världen.

Skitiga kinder. Blöta läppar efter mascaravåta ögon. Hon skakar. Torkar näsan med hjälp av ärmen på sin svarta kofta. Tårarna har immat igen hennes ögon. Blicken är suddig av mascara. På parkbänken en kylig septembernatt sitter hon där, alldeles ensam i månens ljus med blicken ned mot markens hårda och ojämna yta. Trädens löv fladdrar försiktigt i vinden. Sist hon tittade upp mot trädets topp var löven klädda i grönt. Nu är de röda med sprickor längs kanterna.

Sommaren är sedan länge slut. Hösten var tidigt väntad. Välkommen till koftorna och mössornas tid. Ett vinddrag längs nackens kala kotor sveper hennes hår från rygg till kind. En rysning, ömsom härlig ömsom otäck når hennes ryggrads slut. Hon kurar ihop på bänkens slitna brädor och för knäna upp mot hakans mitt. I ett stadigt grepp omfamnar hon båda benen med sina armar. Kölden biter hennes skinn. En skär rodnad beträder hennes kinder. Läpparna färgas blå. Tårar fryser till is.

När dagen gryr vid tidig morgontimma, sitter hon fortfarande där. Kvar på den hårda och slitna parkbänken. Ihopkrupen likt en fjärilspuppa, ensam och kall. Det vi nu ser är endast ett skal av vad som tidigare var, den ensammaste flickan i världen.

Sara Åkesson 2007