Pier Pressure - Frihamnen Göteborg 1/7

Jag är rätt bra på att inte fatta mig kort, så vi får se hur bra jag lyckas denna gången. Efter en blöt kväll med mycket sprit under lördagen vaknade vi upp i Niklas lägenhet efter endast fem timmars sömn med både ryggont, nackspärr och baksmälla. Efter varsin dusch och allmänt häng på toaletten gav vi oss iväg runt 13:45.

Lyckades köra vilse tusen gånger om och hamnade därefter på en mack där jag inhandlade batterier till kameran. En kluns med norrmän (heta!) stod framför oss i kön och jag körde på stort och lovade Frida att flytta till Norge. Dock var de världens segaste på att handla och möjligen på tok för unga (?) så jag ändrade mig rätt snabbt. Jag kan väl besöka landet.. någongång, typ.

Ännu fler felkörningar och inte ens Pobbes GPS kunde vägen, jäkla brittiska kärring! Vi var väl framme runt 14:40, halvvägs in i Neverstore som var ett av alla band vi kom för. Satan! Vi gick snabbt in på området och hann ändå med runt fem låtar innan de tackade för sig. Därefter blev det mat, potatissallad och grillade grönsaker, betoning på grönsaker. en halv paprika (vilket jag avskyr) och en halv kronärtskocka (eh?), 60 spänn för världens minsta portion. URK! Vi spanade in bandet Less Than Jake, faktiskt något som föll mig i smaken, SKAPUNK så det smäller om det.

Därefter gick vi bort mot stora scenen för att se The Sounds, Maja & co gör mig aldrig besviken. "Vi har en hemlig gäst med oss idag", sa Maja på klingande skånska och ut kliver Bam Margera och hans fru Missy. Alla kameror höjs högt upp i luften och himlen blixtrar. Bam kör igång låten "Song with a mission" på tamburin(?) och alla jublar. Vilken show. The Sounds är ett av Sveriges bästa liveband. När konserten är över beger vi oss glada i hågen bort mog scen 2 och CKY's spelning. Plötsligt dyker Bam Margera upp även där, dock inte lika förvånande eftersom hans bror spelar i bandet.

Grym musik och basisten stjäl showen totalt. Han halsar whisky direkt ur flaskan, länger ur sig glåpord om hur hans pappa sagt till honom att knulla Avril Lavigne, men eftersom hon nu var gift fick en annan i bandet sätta på henne. Han hoppade och studsade som en levande duracellkanin, jag undrade ett tag om han inte fick tillräckligt med uppmärksamhet som barn eller han möjligen hade ADHD? Senare stöter vi på honom framför backstage-skynket och Frida vill ta ett kort. Han får syn på henne mitt bland alla små emo-kids och drar ur sig ett "Aaaaaw, look at her". Fridas kinder blir alldeles röda och hon mumlar något på engelska. Därefter kommr han bort till oss och utbrister "She's got a good one" när han får syn på min kamera, jag småler och tar ett kort. "Did you see me looking at her?", säger han och ler innerligt. Jag nickar trots att jag inte fick med det på bild, typiskt!

Mando Diao står som nästa band att äntra scenen och jag och Frida kryper oss långt fram på sidan av scenen. Därifrån ser vi ännu en gång Bam och Missy stå och njuta med varsin kall öl i handen njutandes till en av våra största musikexporter. Bra konsert, bra drag, bra BORLÄNGE! Efter detta minglade vi mest runt, köpte mer att dricka (nej till alkohol sedan gårdagen) och spanande in urvalet av band på den lilla Close-Up scenen. Senare under kvällen spanade vi in bland annat Sugarplum Fairy och Gogol Bordello. Därefter blev det ett jäkla tryck borta vid scen 1 och 2, Billy Talent äntrade scenen tidigt under kvällen och vilket ös det var. Därefter spelande även en annan kanadensare, alla småflickors idol, Avril Lavigne. En liten och tunn tjej med långt blont hår, sotade ögon kom in med en enorm rosa mick i handen och körde igång sin senaste singel "Girlfriend", trängseln var enorm utanför grindarna och vakterna sög på att slussa in folket ditt området runt scenen.

Hon avslutade med "Complicated" för att därefter lämna tid och rum till det största bandet på festivalen och det som dragit de flesta dit, My Chemical Romance. Tio minuter innan de intog scenen skymtade vi dem precis bakom och jag hoppade på så att knäna gick ur led. Därefter var det dags och den enorma flaggan med texten "MY CHEMICAL ROMANCE" hissades upp och jublet nådde inga gränser. Allsång i Frihamnen kunde arrangörerna kallat deras spelning för alla precis ALLA kunde texterna. Gerard Ways mellansnack var meningsfullt och trovärdigt och hela konserten kändes kortare än den egentligen var. En och en halvtimme senare avslutade de den bejublande konserten med låten "Helena" och tjuten nådde högre höjder och överröstade Gerards sång. Vilken spelning. Tack. Tack Pier Pressure för ett lyckat arrangemang. Det var inte många minus, jag är nöjd som fan!