Men sen träffade jag rätt, vilken äcklig andedräkt.

Okej. För att summera gårdagen. Bra och mindre bra, en blandning av kaos och stillhet. Typiskt mig. En orolig själ i en lugn kropp, det rycker i mig, det gör ont i nerverna, i musklerna. Det gjorde faktiskt både ont och gott. Jag vill mer än jag borde. Hur kan det förklaras i ord? Men jag lär mig alltid, och tar mig vidare framåt, sakta men säkert. Som vanligt lyckades jag bygga upp hopp, ett jäkla nederlag att jag ska vara så lättflörtad.

Förresten. Jag ljög. Jag lär mig inte av mina misstag, inte förrens det är försent. Istället bryter jag ihop över ingenting, över alla mina förhoppningar om lycka och välgång. Jag tittar mig i spegeln och ser bara en skugga över min kropp. Jag missade tåget, perrongen var tom.

Ni förstår inte. Ni känner inte mig. Inte för fem ruttna ören. När ni väl lyckats tränga er igenom min bubbla av drömmar, då ber jag er. Sträck ut handen och lägg den i min. Ni kommer aldrig träffa någon som mig. En mix av liv och misär i en och samma kropp. Med stolthet i ryggen visar jag att jag skiter blanka fan i att du pratar bakom min rygg, att du vrider kniven mellan kotorna tills jag nästan förblöder. Jag kör mitt egna race utan någon som helst kollaps. Låt mig gå min egen väg.

Men..

Man säger att man inte tar skit, går sin egen väg och är självständig men ljuger vi för oss själva? Är jag en av dom? Är vi inte tillräckligt ärliga för oss själva och mot andra?

Lyssna. Jag erkänner rädslan som gror inuti mig. Och för första gången står jag för den.

Jag fick allt och lite till. En hel värld av leenden. Mitt hopp och mina drömmar kollapsade i en nattsvart himmel. Efter eld kommer aska. Idag känner jag mig grå. Mörk och tom inuti. Jag behöver rena min kropp, allt luktar rök.

If I lay here, if I just lay here. Would you lie with me and just forget the world?

Jag tror, alla behöver vi nångång, någon. Bara att hålla i handen och glömma.. glömma och förtränga mörkret för en sekund.