Those spoken words.

Mjuk hud.. torra partier. Hennes näsa är flammig och röd likt eksemen på hennes smala och annars så vita armar. Hennes kinder är ljusrosa likt de gamla porslinsdockorna som står uppradade längs skyltfönstren i Gamla Stan. Stela leder och porslinsvit hy. Smärta är hennes andranamn. Hennes våta, tårade ögon klibbar samman de långa ögonfransarna. Svarta flisor efter den dyra mascaran från Dior etsar sig fast på hudens strama linjer längs den undre franskanten. Hon snörvlar till. Ordet saknad pumpar i takt med hjärtats rhytm.

Sekunder senare, med en hastig rörelse drar hon vänster arm längs näsans nedre kant. Hennes svarta, numera sönderblekta hoodtröja är nu täckt med ett glänsande skimmer av snor. Blicken söker sig hastigt mot den numera kladdiga ärmen. Ett stelt leende formar hennes särade läppar. Likt en svag hostning formas ljud. Skulle det liknas vid ett skratt?

Mörkret lägger sig som ett tjockt duntäcke över staden. Hon rotar febrilt i sin tygväska efter något att lysa upp nattens svarta himmel med, men hon finner då inget hjälpmedel alls. Då hon efter bara ett ögonblick inte längre kan se sina blodrött målade naglar längre får hon panik. Blodet rusar genom hennes utåtsätt späda skal. Inuti välver ett dimmigt rus av upproriga känslor.

Hon famlar i ett ständigt mörker. Överallt. Vart hon än går. Det gör alldeles för ont att orka dra på smilbanden. Det är väldigt sällan man ser henne le sådär. Precis så som hon just försökte. Hon nådde inte enda fram. En gåtfull flicka, full med hemligheter.
Hon lever på svartvita toner, i ett land, färgat av regnbågen.

Hennes palett förblir tom. Inte en pensel utdelad. Hennes händer, smutsiga av snor, fyllda med skit, bättre än en pensel måntro? Livet det går vidare.. likt myrornas krig. Svart på vitt, ständigt. Om och om igen. Färglös försvinner hon bort i stadens svärta. I ett iskallt IKEAland är hon född, där kommer hon att stanna. Tills livet rinner henne ur händerna, och hon blir fri, från all smuts hon ådragit sig.


Sara Åkesson 2007