Ett ohanterbart kapitel

Nu är jag tillbaka på ruta ett. Återigen står jag vid vägskälet till vad min framtid kommer att utvisa. Igår bröt jag ihop, eller snarare natten till idag, när klockan slog 03:00. När musiken som tidigare dånat i mina öron snabbt byttes ut i stilla tystnad brast det. Hand i hand gick nya och gamla par hem till sig. Glädje, leénden, tindrande ögon, alla var de lyckliga. Alla utom jag. Det gjorde ont. Jag hatar tystnaden, när den kryper mig tätt inpå skinnet och tränger sig in under huden. De såg att allt inte var som det skulle. Snälla, varma och vänskapliga ord putsade jag snabbt bort från kinden, för stunden behövde jag komma ifrån all värme från alla människor, alla förälskade par. Jag gick ensam hemåt strax efter halv fyra. Kinderna var alldeles våta, min hud blev mjuk likt en mogen persika. Vid 04:00 var jag hemma vid ytterdörren. Sängen väntade in mig så som alla andra nätter. Men nu var den kall och hård och drömmarna formade mig ifrån en krampaktig isande kyla längs min ryggrad. Ibland anser jag att, visst är ensam stark. Alla förtjänar lycka utom jag. Men inuti tror jag fortfarande på siffran två.