Alltså, typ.

Han är en bra vän och julklappar fick han. Men det var ett tag sen våra blickar kunde mötas med hjälp av leénden. Så jag ställde dom vid hans datorbord, för att slippa ta kontakt. Jag ville inte se hans bittra (?) min när han öppnade presenterna och höra hans gruffande (?) om hur patetiska gåvorna var. Jag blev rädd och lämnade allt åt de kvarvarande, de fick se hans ögon, de fick se hans uttryck. Men hur det yttrade sig, det vill jag faktiskt inte ens veta. Jag har inte vågat fråga. Jag är en feg skit med brist på självkänsla. Och det kan jag faktiskt erkänna, så länge jag slipper ta det öga mot öga.

Någonstans inuti hoppas jag att gåvorna värmde. För vad jag har hört är det ju tanken som räknas?