"Han klappade på mig som om jag vore en katt.."

Okej nu är det såhär. Jag går omkring med hoodtröja om dagarna och har alltid luvan på. Sen var det såhär att på vår skola är det väldigt vanligt att förståndshandikappade från hela landet kommer hit och gör besök. Många går även i hjälpklasser här, så det i princip vi journalister och hjälpklasserna. Men för att komma till ämnet.. Under lunchen idag satt jag, Daniel. Ella, Lubna och Emelie vid ett runt bord och åt, då Emelie försvann för en stund för att lava upp mat till Jenny som är sjuk.

Ursäkta, jag är bra på att dra ut saker... men i alla fall..

Helt plötsligt känner jag hur någon klappar mig på huvudet flera gånger. Jag vänder mig om jag ser Emelie och ger henne ett leénde, då de andra säger att det var en gubbe på 60+ i eldriven rullstol som klappade mig på huvudet. Jag skrattar högt och säger "fan vad ni ljuger!!" Lubna svär på Gud att hon aldrig skulle ljuga då vi båda brister i högljutt skratt. Så vi lägger ned för jag vill verkligen inte tro på deras lama ursäkt.

När sedan alla satt vid bordet kände jag den där klappande handen på mitt huvud ännu en gång, jag tror fortfarande att det är någon kompis som driver med mig så jag väntar en stund med att vända på huvudet för att se efter, när jag dock gör det är det den förståndshandikappade gubben på 60+, i eldriven rullstol. När han kört iväg skrattar jag mig illröd i ansiktet och drunknar i bordets skiva. Tio minuter senare är han på mig IGEN! Så när vi ska slänga matresterna och gå säger de "Sara, snabba dig dig nu.. han är i köket." Så med hastiga steg lämnar jag brickan och springer ut ur matsalen...