Skräckens melodi

Jag fick tag i biljett till Melodifestivalens final igår kväll. Högst upp på C-öst låg min plats och dessutom skulle jag gå ensam. När jag väl intagit Globen gick jag mot trapporna och såg till att alltid ha någon framför mig, dock gick jag alldeles för långsamt och var tillsist ensam återigen. Jag såg att de som tidigare var tre steg framför nu var 6 trappor över mig, då kom paniken. Hur långt upp skulle jag egentligen, hur långt var det kvar? Min höjdskräck är inte att leka med, men jag ville övervinna den, visa mig modig. Tillsist kom jag fram till dörren in till läktaren, jag vågade inte titta ut.. inte än. Jag letade upp C27 och rad 4, jag tittade ner mot platsen som var min, då brast det.

Jag var ovanför de högst uppsatta bildskärmarna och ovanför allt bygge, typ.. enda uppe i taket. Jag fick total panik och ställde mig intryckt i en av väggens alla hörnor med ansiktet inåt och började stortjuta, ringde mamma och hyperventilerade och sa att jag inte klarade av det här. Benen skakade, andningen blev svår och jag ville bara lägga mig ner. Jag frågade en anställd på Globen om man kunde stå någon annanstans och hon menade att jag istället kunde stå vid räcket.. som om det skulle hjälpa? Så jag ljög ihop att jag skulle ut och ta luft och vägen neråt kunde börja. Folk såg nog hur förstörd jag var, hur jag flackade med blicken och hur ögonen blänkte, det enda jag hade i huvudet var att inte trilla eller gripas av panik ännu en gång.

Tillsist var jag nere där jag en gång började, jag gick in på sektionen precis över parkett och ställde mig, när showen sedan hade börjat frågade jag ännu en på Globen vart jag kunde stå, denna gången lugnt och sansat utan tårar. Han sa att det säkert fanns platser över och sedan letade han upp en stol till mig, fantastiskt! Jag kunde äntligen slappna av och andas ut. med scenen mitt framför mig kunde jag med lugn och harmoni avnjuta finalen. Jag visste att Perelli skulle ta hem det men hoppades på Sanna. Typiskt.

Stort tack till min jobbarkompis Karin (som var vakt på VIPfesten senare) som ringde från bilen påväg till jobbet och kollade så att jag var okej efter min skräckfärd uppe i Globens tak. Mamma var också jävligt bra som försökte lugna mig, tack!

Kvällens bästa framträdande (förutom Sanna Nielsen som rörde mig till tårar)!

Celebrity Spotting (förutom de på scenen)

Jessica Olérs

Alexander Schöld

Sylvester Schlegel

Ola-la-la

Melodifestivalen. Vad kan man egentligen säga? Röstade på Sanna två gånger, första gången på det dyra numret, andra gången på det billiga. Det verkade löna sig, eller jag hade nog inte behövt egentligen, men samtidigt är jag skånsk enda in i själen, ja.. också det att hon sjunger jävligt fantastiskt! Dock gillade jag inte de andra töntarna som gick vidare, två skalliga tomtenissar, huh'. Jag hade hoppats på Häggkvist och Johnson. Ola var väl helt okej han också, fast det var lite för mycket John Farnham över det, inget fel i det (jag älskar 80talshiten You're the voice) men det var för likt. Annars är han väl inget fel att lägga ögonen på, Ola alltså..

Nu är reklampausen slut. Se upp för dårarna.. dårarna stängs.