The night is darkest just before the dawn

Jag har alltid haft respekt för mörkret, när det lägger sig över hustaken.
Det man inte ser genom, det okända och kalla som finns därute i natten.
Och jag sitter inomhus, rädd för vad som gömmer sig under dess kyliga täcke.
Utomhus är det,
svart.

Natten är som mörkast.
Precis före gryningen.
Det är nu.

[lägg en egen rubrik]

Solen går ner. Skymningen väntar bortom gatlampans blinkande ljus. Våta ögon smetar kajalen längs din nedre franskant. Världen suddas ut i en dimma av mörker. Med fladdrande fransar, frusna läppar och en vild hjärtklappning känner du att mörket tar över din kropp. Du huttrar och en ilande kyla når din nackes topp. Rädslan sprider sig längs dina blodkärl. Skakande läppar, mörkblå likt sommarens himmel. Känseln försvinner. Du famlar runt i mörkret likt ett litet råddjurskid utan mor. Månen träder fram bakom trädtopparna, den gnutta ljus det ger, för att du ska hitta tillbaka hem.

Sara Åkesson 2007