Döden är för mig ett så starkt ord. Det gör nästan ont i mig att uttala dess stavelser. Som ett nyskuret finger tappat på blod. Att det röda, varma inom oss förtvinas där i jorden och blir ett med allt och ingenting. Det känns obehagligt att det ska ske inom sinom tid med oss alla. Jag hoppas fortfarande på ett Nangijala där bortom mörkret och tystnaden. Att där, efter dödens väntrum och dess förruttnelse ett nytt liv föds, av glädje? Jag kan inte sova, tystnaden skrämmer mig, fastän mörkret håller mig sällskap.
torsdag 17 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hey, welcome to my world. Det finns nog inget värre än dödsångest. Jag har levt med det i över femton år, ända sedan min pappa begick självmord och visst har jag lärt mig leva med ångesten men ibland dyker det upp ögonblick då inget hjälper.
Angelica: Du är starkare än du tror.
Skicka en kommentar