Krossade drömmar, utan framtid.

Stopp. Stanna. Bara för en stund. Du kommer att se. Du kommer att förstå. Även om hon inte är jag, och jag inte är hon. Vi är bara en spegelbild av känslor. Ett förtydligande av smärta. Som finns inuti, i djupet av våra hjärtan.

Konturerna av en flickas späda kropp gör sig tydliga i den stora tunga spegeln. En värld raserad sedan länge uppenbarar sig i hennes bleka, knotiga ansikte.

Öppna ögon sluter sig och hon blundar hårt. Flickan kan inte förmå sig att förstå. Hon vill inte inse. Han som en gång stod precis framför henne, han som skulle bli hennes räddning. Som lovade att hålla hennes hand på vägen genom ätstörningarna, har nu ersatts med en reflektion av ett skal fyllt med krossade drömmar. Hon är fast. Tårarna och besvikelsen har tagit henne till fånga.

Hon kan inte släppa spegelbilden. Ständigt hittar hon nya konturer att iakta. Det bara finns där, rakt framför ögonen på henne. Och vill inte försvinna. Hur hon än gör, kommer hon alltid att vara... en flicka utan framtid


Sara Åkesson 2007

HIGH FIVE!

I matsalen.

Lubna: Får man dricka öl här?
Sara: Det är äckligt med öl.
Boppe: Vad dricker du då, vin och sånt där?
Sara: Nej, jag dricker inte längre direkt..
Boppe: Vadå, är du gravid?
Sara: NEJ! Får du ställa sådana frågor till mig?
Boppe: Ja, jag får ställa vilka frågor jag vill.
Tystnad.

Sara: Boppe, har du gått och lagt på dig?
Fröberg: HAHAHAHA! Fan vad bra sagt!

Do you feel like a man when you push her around?

& hans läppar sprack i tunna sköra linjer. Han log allvarligt och fuktade dom lite sådär med tungan. Därefter tog han hennes händer och höll dom i ett hårt grepp. Hon såg hans förändring. Allting var annorlunda, ingenting var som förut. Han bet sig i läppen. Spruckna läppar blöder, det visste hon. Han sökte hennes blick, den hon länge försökt att undvika. Iskalla ögon, hårt och starkt rakt in i hjärtat. Smärtan, den mindes hon. Det gjorde riktigt-jävla-ont. När han särade sina smala blodiga läppar och berättade känslan om att molnen inte längre lyfte hans tunna kropp. Ett slut.

Hon ville inte ens tänka tillbaka. Det hade tagit henne alldeles för hårt. Hennes ansikte hade tynat bort i tårar då hon stod där med med sina fötter bredvid hans. Han använde ärmen på den gråa urtvättade hoodtröjan hon ofta hade lånat, och torkade hennes kinder torra. Det var sista gången. Det visste hon. Aldrig mer skulle han hålla hennes hand. Aldrig mer skulle han stå med sina fötter nära hennes. Aldrig mer.

Sara Åkesson 2007

Ursäkta röran, jag bygger om!

Oj vad mycket tankar. Jag borde sortera de väl, efter allt som hänt. Arkivera och spara. Jag handlar först, tänker sedan.. eller.. tänker jag inte alls. Egentligen. Det är mitt problem. Jag vet i de flesta stunder inte ens vad jag håller på med. Jag sparkar undan benen på mig själv, om och om igen. Som om jag gör det i ren njutning. Men egentligen gör det mest ont, hela tiden. Jag bara förstör för mig själv. Det är jag bäst på, jag gör det enkelt för mig. Kör på samma spår som alltid. För att hålla vanan inne. Färglösa toner följer mitt liv. Varför är jag ens förvånad?

Sitter på ett fungerande X2000 idag, destination Hässleholm. Är någonstans mellan Stockholm och hemstaden. Vi passerade Mjölby för ett tag sedan, så jag tror att nästa stopp innebär Nässjö? Enligt biljetten ska jag vara hemma vid 18:02 för att vara exakt, men troligtvis blir det lite senare.

Stockholm var fint, men grådaskigt. Precis som om det var hämtat ur mitt liv. Jag fick inga direkt vackra bilder på huvudstaden, heller inte på Gwen Stefani. De tillät inte mig att ta med min kamera. För att vara exakt sa de "Det är en Canon EOS 400D, den får du inte ta med in. Det står på biljetten". Som om jag inte visste vad jag hade för kamera, kära nån! Hann med en runda på Söder tidigare och shoppade smått på H&M och Gina Tricot. Skulle handlat ett par jeans och en kofta på Weekdays/Monki men det är samma grejer i Malmö så jag väntar hellre. Är redan back några tusen till pappa. Smart Sara!

Sen fick jag ett sms från 3mobil. Det visade sig att 3musik, som jag tidigare haft.. eller tidigare är löjligt att säga. Jag hade det tills för en dryg timme sen för att deras (ursäkta utrtrycket) JÄVLA hemsida inte fungerar. Jag avbeställde det för mer än ett år sedan och ändå fortlöpte det. Gissa om jag blev trött, ledsen.. allmänt besviken. Tänk hur mycket pengar det blir. Jag vill inte ens tänka. Tio minuter tog det innan vi nådde en lösning. De skulle ge mig 500 kronor tillgodo för detta eftersom ingenting kunde bevisas, ifall jag talade sanning eller om jag tryckt väck abbonnemanget. Bara det gör mig opepp. Att de inte har förtroende för en långvarig kund. Och jag som alltid alltid talat bra om 3. Inte nu längre. Iallafall inte deras hemsida. För den fungerar ta-mig.sjutton inte som den ska.

Något annat som är pissigt.. när jag ändå är igång. Min nacke är fucked up. Jag sov dåligt, på endast en kudde. Och det fick sina följder. Herregud. Det ÄR synd om mig. Verkligen.

Trots all skit var det ett bra dygn i Stockholm. Faktiskt! Jag behövde komma ifrån Småland. Jag saknar Skåne. Imorgon blir det till att fika sönder med Frida! Längtar! Då blir det bara skitsnack, härligt!

Those spoken words.

Mjuk hud.. torra partier. Hennes näsa är flammig och röd likt eksemen på hennes smala och annars så vita armar. Hennes kinder är ljusrosa likt de gamla porslinsdockorna som står uppradade längs skyltfönstren i Gamla Stan. Stela leder och porslinsvit hy. Smärta är hennes andranamn. Hennes våta, tårade ögon klibbar samman de långa ögonfransarna. Svarta flisor efter den dyra mascaran från Dior etsar sig fast på hudens strama linjer längs den undre franskanten. Hon snörvlar till. Ordet saknad pumpar i takt med hjärtats rhytm.

Sekunder senare, med en hastig rörelse drar hon vänster arm längs näsans nedre kant. Hennes svarta, numera sönderblekta hoodtröja är nu täckt med ett glänsande skimmer av snor. Blicken söker sig hastigt mot den numera kladdiga ärmen. Ett stelt leende formar hennes särade läppar. Likt en svag hostning formas ljud. Skulle det liknas vid ett skratt?

Mörkret lägger sig som ett tjockt duntäcke över staden. Hon rotar febrilt i sin tygväska efter något att lysa upp nattens svarta himmel med, men hon finner då inget hjälpmedel alls. Då hon efter bara ett ögonblick inte längre kan se sina blodrött målade naglar längre får hon panik. Blodet rusar genom hennes utåtsätt späda skal. Inuti välver ett dimmigt rus av upproriga känslor.

Hon famlar i ett ständigt mörker. Överallt. Vart hon än går. Det gör alldeles för ont att orka dra på smilbanden. Det är väldigt sällan man ser henne le sådär. Precis så som hon just försökte. Hon nådde inte enda fram. En gåtfull flicka, full med hemligheter.
Hon lever på svartvita toner, i ett land, färgat av regnbågen.

Hennes palett förblir tom. Inte en pensel utdelad. Hennes händer, smutsiga av snor, fyllda med skit, bättre än en pensel måntro? Livet det går vidare.. likt myrornas krig. Svart på vitt, ständigt. Om och om igen. Färglös försvinner hon bort i stadens svärta. I ett iskallt IKEAland är hon född, där kommer hon att stanna. Tills livet rinner henne ur händerna, och hon blir fri, från all smuts hon ådragit sig.


Sara Åkesson 2007

Trainspotting

Sitter på tåget mellan Nässjö och Stockholm. Tåget var drygt 20 minuter försenat och mer kommer det att bli. En av motorerna är sönder och X2000 är för tillfället ett skittåg. Jag kommer absolut inte vara framme i tid till när jag ska träffa Mikaela. Fast något positivt kan jag ändå klämma ur mig.. Expressen ringde mig för drygt en timme sen och berättade att jag hade vunnit två biljetter till Gwen Stefani, cdskivor och även parfym.

Meen.. sen är det ju så. Jag har ju redan biljett till kvällens konsert. Har försökt att ge bort dessa två som gåvor till vänner, men ingen kan ta sig upp och hur många känner jag ordentligt i närheten av Stockholm? Nej precis. Man får kanske agera säljare utanför konserten, även om jag finner detta otroligt pinsamt. Det gåår ju inte att bara "Hej vil du kränga en biljett till Gwen Stefani?". Näe. Beslutsångesten och förvirrelsen är enorm.

Stocktown here I come.

Idag 10:12 drar jag, mot Stockholm. Herregud vad jag är nervös. Eller inte nervös, mest magknip. Tänk om jag glömt något? Biljetten packade jag ner igår kväll. Men tänk om den bara.. råkade försvinna när jag gick de ynka 100m upp till skolan? Näe, nu ska jag inte slåss med mina hjärnspöken. Biljetten finns där, i min gigantiska plånbok. Sen är min laptop med och kameran, check! Det var det viktigaste.

Jag ska nog klara ett dygn i Stockholm utom fara. Jag menar OM jag har glömt något så har jag alltid mitt visakort med mig.. eller? Fan, tänk om. Nej. Jag får dubbelkolla det där. Suck!

Gammel-Morfar, du fattas mig.

Som ett svärd genom hjärtat. En olidlig smärta gick rätt genom min kropp ut i blodomloppet och pumpade tillbaka, dit där du fanns, där du fortfarande finns. Mamma ringde ikväll och berättade att du lämnat oss ensamma kvar. Jag kunde inte förmå mig att förstå. Du har alltid varit där, hela tiden. Men nu finns du inte längre.

Du fattas mig. Jag kommer att sakna dig föralltid. Jag minns inte ens sista gången vi sågs. Jag skäms. Det gör alldeles för ont att tänka på att du är borta. Jag tappar ord på vägen. Min kropp skakar, chocken har ännu inte lagt sig till vila. Smärtan går liksom inte att beskriva. Hjärtat går sönder, och slits till trasor. Det kommer bli en lång natt..

& I cut it right away

Igår runt 20:00 på kvällen åkte det av. Håret. Jag hade tappat en del pga både stress och blekning, så istället för att gå och gömma mig i en sjal i månader klippte jag av det. Jag tog allt. Saxen gick igenom mitt tjocka bruna hår, rätt ner i papperskorgen. Nu liknar jag mest Sinead O'Connor enligt en och annan klasskompis. Visst känns det ovant. Men som en vän sa till mig, håret är en världslig sak.

& det blir hennes svåraste beslut hittills.

Att klippa eller inte klippa, det är frågan?

& stressen påverkar oss alla

Studio Cocktail gick bra efter omständigheterna. Rebecca hoppade av i sista sekund så jag fick agera programledare själv. Den redan befintliga stressen ökade med detta och gjorde mig till ett åskmoln då vi inte hade planerat något. Nu stod jag där, ensam med tomma händer utan någon att bolla idéer med. Men med hjälp av värmande ord från de andra klarade jag mig igenom persen och så gjorde även dom. Freja var kanon, Katarina likaså. Och Bengt kommer alltid vara den mesta och bästa läraren. Jag är hyfsat nöjd med min prestation. Nu återstår det att klippa ut de bästa delarna och därefter börja söka praktikplats.

Vem är det som sitter i studion?

Idag självkörde jag radio. Mer stressad än peppad sände jag timmen efter lunch. En intervju med Sandra i Obey Syndrome, en skivrecension på plattan Every Second Counts med Plain White T's och såklart en jävla massa musik. För mig är det självklart, musik är grejen!

Visst gick det bra, eller ja.. förutom en sak. Jag flippade och förvrängde rösten totalt. Från skåning till stockholmare på tre röda. Läraren som är ansvarig för studion fick fnatt och frågade vår radiolärare "Vem det var som satt i studion?". Så efter det lilla missödet(?) blir det bara skånska i radion. jag borde vara stolt över min dialekt menade de. Visstfan är jag det, men för det gör den sig inte bra i radion tänkte jag och muttrade.

Imorgon är jag på't igen. Då blir det åka av. Studion Cocktail är tillbaka mellan 13:00-15:00, då jag och Rebecca i klassen agerar programledare. Imorgon är temat: BÖCKER. Vi var i Göteborg i torsdags och gick på bokmässa. Där intervjuade jag bla. Bert Karlsson och Åsa Waldau, som ni mer känner som Kristi Brud. Vi får se vad som får plats i morgondagens program. Tjing på en stund.