& hans läppar sprack i tunna sköra linjer. Han log allvarligt och fuktade dom lite sådär med tungan. Därefter tog han hennes händer och höll dom i ett hårt grepp. Hon såg hans förändring. Allting var annorlunda, ingenting var som förut. Han bet sig i läppen. Spruckna läppar blöder, det visste hon. Han sökte hennes blick, den hon länge försökt att undvika. Iskalla ögon, hårt och starkt rakt in i hjärtat. Smärtan, den mindes hon. Det gjorde riktigt-jävla-ont. När han särade sina smala blodiga läppar och berättade känslan om att molnen inte längre lyfte hans tunna kropp. Ett slut.

Hon ville inte ens tänka tillbaka. Det hade tagit henne alldeles för hårt. Hennes ansikte hade tynat bort i tårar då hon stod där med med sina fötter bredvid hans. Han använde ärmen på den gråa urtvättade hoodtröjan hon ofta hade lånat, och torkade hennes kinder torra. Det var sista gången. Det visste hon. Aldrig mer skulle han hålla hennes hand. Aldrig mer skulle han stå med sina fötter nära hennes. Aldrig mer.

Sara Åkesson 2007