söndag 7 oktober 2007

Gammel-Morfar, du fattas mig.

Som ett svärd genom hjärtat. En olidlig smärta gick rätt genom min kropp ut i blodomloppet och pumpade tillbaka, dit där du fanns, där du fortfarande finns. Mamma ringde ikväll och berättade att du lämnat oss ensamma kvar. Jag kunde inte förmå mig att förstå. Du har alltid varit där, hela tiden. Men nu finns du inte längre.

Du fattas mig. Jag kommer att sakna dig föralltid. Jag minns inte ens sista gången vi sågs. Jag skäms. Det gör alldeles för ont att tänka på att du är borta. Jag tappar ord på vägen. Min kropp skakar, chocken har ännu inte lagt sig till vila. Smärtan går liksom inte att beskriva. Hjärtat går sönder, och slits till trasor. Det kommer bli en lång natt..

6 kommentarer:

Anonym sa...

Beklagar... Ta hand om dig! Kramar

Pearl sa...

Maja: Tack för omtanken. Det känns jävligt tungt just nu.

Anonym sa...

Usch ja, förstår det... Det är så sorgligt när nån av "de gamla" försvinner. Man tänker liksom inte så mycket på dom när dom väl finns i livet, men när dom sen försvinner märker man hur mycket man räknade med att dom fanns där..

Pearl sa...

Maja: Han var mer som en morfar än min egen är för mig. Han var alltid med, överallt. På kalas, middagsbjudningar och dylikt. Och nu finns han inte längre. Det känns så jävla overkligt.

Anonym sa...

Usch, det är så hemskt när någon dör så, och så är man inte beredd på de. Jag och min kusin satt och pratade om mormor i helgen. Jag höll på att böla ner mig. Men gråt på och kolla på foton. Det är bara bra...

Japp, på Bjärnors. Dom ringde inte mig, tyckte jag var snällt haha. Fast jag står ute i kassan och ser snygg ut i XL-tshirt och mössa :D

Pearl sa...

Carolina: Ja, alltså. Han var alltid med. Alltid fanns han där. Och nu finns han inte mer. Som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Bara jag ser bilden på Tage brister det.

Trivs du? Jag har hört en del om Bjärnors nowdays nämligen. :P