För ett ögonblick

Allting bara svartnade. Ett skrik av rädsla följde lördagkvällens alltför lugna vrå. Mirakulöst blev vi utan skador, vi undkom precis millimeter ifrån den hemska kraschen. Jag såg metallföremål flyga mot vindrutan, F väjde och jag duckade med ett skrik. Sen kom chocken, från att se på varandra utan skråmor tog vi oss ur bilen. Kroppen följde inte med och benen vek sig gång på gång. När vi insåg allvaret och hur nära döden(?) vi varit brast det inombords, då kom tårarna och hatet.

Vi som skulle arrangera fest, laga mat tillsammans med vänner och sedan dricka lite och chilla till musik. Ingenting blev som vi hade förutspått. Timmar senare stod vi fortfarande kvar på platsen, inväntandes en polisbil för vittnesmål. Allt vi ville var att komma därifrån, från platsen där våra själar var ett hårsmån från att trasas sönder. Kvällen blev inte som den borde och tankarna har gått ständigt runt i mitt huvud. Jag vill inte vara ensam nu. Jag är fortfarande omskakad och rädd efter olyckan. Man säger att minnet lätt sviker, men inte mitt. Det går ständigt på repeat.